För jag frös inte. När jag gick till skolan alltså. Det är där vi är nu. Jag gick en bit, i mina tygskor. Efter ett tag halkade jag omkull. Förstår ni hur mycket jag skämdes eller? Man skäms alltid asmycket när man halkar. Aja.

Efter det reste jag mig jättesnabbt, tittade mig omkring ifall någon såg och fortsatte gå. Efter ett tag halkade jag nästan igen. Men jag halkade inte, som tur var, för nu var det en person som stod och tittade på mig. När jag gick förbi honom, en gubbe som skottade, så sa jag hej. Då sa han "Det där var väl onödigt!" jätteargt. Jag bara what?... Så jag sa inget, eller typ ööööh.... Haha, och han bara, "Ja, snön". Jaha sa jag, ja det är onödigt. Sen gick jag. Jag trodde ju att han menade mig först.

Sen kom jag till skolan. Jobbade tre lektioner, gick och åt, åkte till Sandviken och badhuset. Gick asbra att simma, älskar ryggsim. Jag simmar fn ryggsim snabbare än bröstsim. Är det meningen?

Nu är jag hemma och pluggar (det märker ni väl?) till matteprovet.